tunnbröd
Tunnbrödet går tillbaka till vårt mest ursprungliga sätt att göra bröd. Degen hälldes ut på en stenhäll eller järnhäll, sedan lyftes brödet upp med en pinne, och veks i fyra delar.
Ett ursprungligt tunnbröd är ett tunt bröd, som är ojäst och bakat av kornmjöl, salt och vatten. Geografiska olikheter finns. Förbättringar har gjorts genom att blanda in andra sädesslag i vissa områden, vissa regioner har anis eller fänkål, men basen är korn, salt och vatten. Läs mer hos Tunnbrödsakademin.
Det mjuka tunnbrödet är det ursprungligaste färskbrödet som gällde för hela Norden. Under sen medeltid, när vattenkvarnarna kom i bruk, bakade man förrådsbröd av årsskörden på de större gårdarna, vilket är våra dagars hårda tunnbröd. I litteraturen finns belagt, att det redan på 1500-talet fanns sprött tunnbröd i hushållen, som kunde sparas upp till 20 år.
Under Linnés resa i Lappland på 1700-talet konstaterar han, som visste att rågbröd var vardagsbröd i de södra och mellersta delarna, att tunnbröd, bakat på havre eller korn, var den vanligaste brödsorten i norra Sverige.
Rågen erövrade under medeltiden landskap efter landskap i Sverige, men längst i norr var jordmånen olämplig för rågen, varför kornet fick vara kvar som det viktigaste sädesslaget. Därför har tunnbrödet fått leva kvar genom århundradena i mellersta och övre Norrland, speciellt i områden norr om fäbodstraditionen. I västra Sverige och i Norge har flatbrödet en liknande historia, men det bakas av korn och havre.